Att köra fast i samma spår
när dagar liksom bara går
är inget skick man gärna dröjer kvar i
en vinter lång och skrämmande
mitt modersmål blev främmande
som fåglars spår i sand i januari

en stum och stilla lägenhet
en tid i sorg och slutenhet
som inte riktigt ledde någonstans
jag tog reson och flyget ner
till vita kalkade kvarter
en soluppgång jag inte trodde fanns

att flyga bort
och komma hem
man måste lämna marken
för att hitta den igen

att flyga bort
och komma hem
en enkel sång
i lågsäsong
jag skriver den

en främling korsar här sitt spår
vad är en sliten metafor
mot magra strykarkatter i Granada
det bästa kommer jag ihåg
och skriver att jag faktiskt såg
en ensam falk på väg in i Nevada

ett eget rum en sval altan
den lugna gatan mitt i stan
vars namn jag aldrig lyckats stava rätt
en lång och läcker esplanad
sandaler, sol och salta bad
jag samlade på stenar, det var lätt

att flyga bort

strand med sand och tärnorna högt över den
cikadorna i skymningen, så långt ifrån publik
men burfåglar satt fångna på balkongerna
de höga klara sångerna, en annan sorts musik

Och när jag dör
så vill jag åka
på en blå moped

och stanna till
i en backe
om du är med

så kan vi ta
en kopp kaffe
och vitsippor omkring

jag säger ingenting

en attraktion
och ett munspel
och en färdbiljett

ett vattentorn
och en stadsdel
som vi redan sett

en särskild ton
från en spårvagn
blir en sång med lek och spring

jag säger ingenting
när jag är död

en sval altan
och en kvällssol
i ett ögonblick

och om vi vill
så ser vi bilder
från den tid vi fick

en lustig dans
där i motljus
spelar Sparks ”Get in the swing”

jag säger ingenting
när jag är död

De är inte längre här
Östra kyrkogården är
en plats för oss som dröjer kvar
här ligger luften hög och klar
här kan vi minnas det som var.

Här ligger Lundström bredvid Mörk
en storfamilj under en björk
ett kapell med fin fasad
döda efternamn i rad
Ljung och gran och rosenblad.

Här finns en dörr som står på glänt
ingen har ångrat sig och vänt
små och stora monument
ett och annat ljus är tänt
här har det värsta redan hänt.
Här finns en dörr som står på glänt
ingen har ångrat sig och vänt
här finns rum för fantasi
blev de det de skulle bli
de som var precis som vi

Här ligger rikedom och prakt
fagra löften och kontrakt
vi vill ha svar och garanti
läser Marx och poesi
men kan en människa bli fri?

Vi söker kunskap och kontakt
vi ställer sfinxer här på vakt
en stilla stund i harmoni
en liten lund att minnas i
en dam med hund som går förbi.

Här finns en dörr…

Den där döden verkar lång
jag ser en ekorre på språng
en himmel så betydligt blå
jag hör en kyrkklocka slå två
just när en spårvagn börjar gå.
Nu är du här, så passa på
ta med dig hunden ut och gå
men gör det nu och inte sen
och lägg en lilja hos en vän
kanske träffas ni igen

Mitt i steget mitt i livet när nåt obevekligt händer
måste kartan ritas om jag ber om några dagar till
jag har köpt mig ett par skridskor nu när vintervindar vänder
du ska veta jag blir kvar här så länge som du vill
du finns i landskapet och ljuset i åkrarna och jorden
i björkarna och vinden i vartannat andetag *
du finns i trädgården och huset i sångerna och orden,
i tårar över isen, en klar vårvinterdag.

Du som föddes mot förmodan du var dotter till en dotter
som var underlig och ensam i ett landskap som var kallt
ni fick mars april och maj sen blev det sensommar och slåtter
du fick landa i en famn som ville skydda dig mot allt

och fast du slängdes mellan mammor med potatisodlarhänder
var din barndom lika ljus som den här vita vita snön
du hade inte ens fyllt tjugo när de ryckte dina tänder
du fick lära dig att le igen under solen över sjön

jag ska lägga allt ifrån mig ta av mig mina skridskor
jag ska hålla dig i handen mamma, väntar du på mig
jag ska sitta still bredvid dig, jag ska höra vad du säger
under solen över isen jag är på väg till dig .

Du som dansade en sommar och du drog den längsta stickan
när du skrattade på hojen med ditt långa svarta hår
men du tappade din tro när du miste lilla flickan
och det bar du för dig själv i dessa långa tysta år

i den där blå arbetarbussen och i solhettan på hyggen
med röda Prince och termoskaffe klarade du dan
och du svor under din solhatt och du fäktade mot myggen
du och många andra kvinnor ni satte gran och mera gran

du finns i hjortronen på myren i de blåa blåa bergen
de där milen efter vägen substantiv och adjektiv
du finns i tystnaden och ropen i den röda röda färgen
i förhoppningen och drömmen om ett rimligare liv

du finns i stilla svarta vatten på badstranden och ängen
ett pling i telefonen i en röst ett anletsdrag
du finns i stjärnorna om natten i versen och refrängen
i tårar över isen -titta mamma, här är jag!

under solen över isen jag ska hålla mig på benen
jag ska ta ett skär i taget titta mamma, ser du mig
jag ska lägga allt ifrån mig jag ska höra vad du säger
under solen över isen jag är på väg till dig

*Göran Tunström:
När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag

Jag kör i mörker
jag kan ha varit här förut
för många år sen
alla vägar har ett slut

och ödegårdar
det är långt emellan hus
det kunde varit liv här
det kunde varit ljus

jag kör i mörker
det här är ingen lek
det är den välbekanta vägen
en förnimmelse av svek

jag kör i mörker
ser nästan ingenting
när jag väjer för en älgkalv
tänker ”spring för livet, spring”

jag vet, jag borde ta det lugnt
jag saktar ner och en sekund
minns jag en pappa med gevär
en besvärlig blandrashund

en pappa slocknade för tidigt
som tomtebloss förstås
men han var en av de som
reste telefonstolpar åt oss

nu är det andra som tar ner dem
medan gästarbetarna
monterar vindverk så man ser dem
snurra runt i byarna

jag minns hur ljungen kunde blomma
och en väldig klättertall
hur hela älven sprängdes sönder
av ett större Vattenfall

jag kör i mörker

den tysta tysta älven
som blev en barndoms strand
och den där kraften
hur den rann igenom händerna som sand

folk la sitt liv här
för att tågen skulle nå
vi sålde ut varenda meter
nu har tågen slutat gå

jag kör i mörker
från SJ:s haveri
nu växer rallarros på rälsen
som en envis ironi

jag kör i mörker
men rallarrosens färg
och de där hackorna och spadarna
mot blåa blåa berg

jag kör i mörker

jag kör i mörker
för mig själv i egen bil
och någon annan får betala
mina avdragsgilla mil

jag som skulle vilja säga
till dem som kommer sen
att jag var en av dem som gjorde allt
för er och framtiden

men det mesta ligger bakom nu
och regnet duggar tätt
jag vet jag borde tänka framåt
köra om och köra rätt

jag kör i mörker
med ena handen på min ratt
och en önskan om att
kanske kunna komma hem inatt

jag kör i mörker

Vi kom från varsitt håll men var av samma sort
vi reds av rastlöshet och samma längtan bort
jag fick plats med mina saker i en låda
Jag kommer väl ihåg som om det var i fjol
när vi klev av ett tåg i septembersol
i en samtid som låg öppen för oss båda

Året var åttiotvå och jag var tjugo då
en park med lönn och ek, det var en lustig lek,
det var lätt att trampa snett i stora staden
Och vi drack vin sådär som ungar dricker saft
jag vet du sa: Såhär kul har vi aldrig haft
men vi skrattade ihjäl oss där bland bladen

Ge mig en himmel lika hög och klar som då
så jag kan se framför mig, du och jag – vi två
du var min bästa vän

Vi läste Cummings då, vi skrämdes av det grå
en natt var ung och mild det finns en svartvit bild
som bekräftar det jag aldrig lyckats glömma
och mockajackan din, vi satt på Alice Inn
tills grymma gryningen
vi vände dygn igen
och vi hade faktiskt ingenting att drömma*

Vi trodde aldrig att det skulle bli såhär
men tiden kom i fatt och liksom drog isär
det som vi sagt och våran pakt tog jag för givet
men vänskap är en saga som är full med troll
det gör väl ingenting och spelar ingen roll
men är det nåt som gått för fort så är det livet

*ee cummings

if you can’t die you got to
dream and we aint got
nothing to dream(come on kid
Let’s go to sleep)

Briljantgatan är kall och grå
novemberdagen likaså
en radioröst som pratar på
vad säger den

en storebror en lek i sand
en spade i en pojkes hand
ett löfte i ett barndomsland
för länge sen

det fanns en tid, det var en gång
en himmel blå, en röd balkong
det glittrar till
en spårvagn kör förbi

och tystnaden är
talande i Tynnered
en svart pistol, en vit moped
tänk om det varit vi

att gå med sin bror
tvärs över gården
så att alla kan få se
att man får följa med
att man är nästan lika stor

att gå med sin bror
en enda gång på jorden
nu säger de på radion
bortom alla orden
är sorgen hos en mor

en vresig vind som river
i historien vi skriver
och de där höstlöven som driver
bort mot ingenstans

från bilar, brus och storstadsljud
asfaltglans och bollförbud
en nattsvag is, en pojkes hud
en sista chans

Briljantgatan är nästan stum
här satt en pojke i sitt rum
som aldrig glömde
varifrån han kom

äkta guld och sidennätter
skinnjackor och cigaretter
när är det för sent
att börja om

att gå med sin bror

tårar blir kristaller
i en enkel sång
vem blir det nästa gång
vem blir det nästa gång

Den 31 oktober 2016 sköts två bröder till döds på en innergård på Briljantgatan i Tynnered. Den yngste var 14 år.

Jag kliver av vid Järntorget
när solen ligger på
det är sommarvarmt
det vore synd att klaga

det är tisdag i september
och det är skönt att gå
så jag tar en extra sväng
igenom Haga

längs Skolgatan som sträcker sig
från Skanstorg till Allé
över kullerstenar
nylagda och hala

bara bostadsrätter nu
stängda dörrar vart jag ser
skyddar tysta gårdar
stenlagda och svala-

Här finns ingenstans att sitta
om man inte har betalt
just det är jag den förste att beklaga.

Det var annorlunda då
och det är annorlunda nu
men det är samma sol som stiger över Haga.

Det fanns en tid för öppenhet
mopeder och musik
balkonger och backgammon-
kombattanter

där idealen blandades
med rödvinsretorik
av hungriga och
arga ockupanter.

Kring mackorna på Mosters B
låg röken tung och tät
och många skulle stranda
där i dvala

det ljögs och smögs och dealades
direkt och indiskret
men priserna var
nåt så när normala

och de där hundarna som sprang
och gjorde hundar med varann
alla katterna som fanns
för dem att jaga.

Det var annorlunda då
och det är annorlunda nu
men det är samma sol som stiger över Haga.

Vid Hagakyrkans hållplats
står en ensam kontrollant
och söker sig en
hållning inför färden

på bänken där, en äldre man
men kvick och konversant
och en bingotant
på kant med hela världen.

Ja, de gamla sållas ut
så de unga kan ta vid
för världens största
kakor kostar klöver

Men förlåt en stilla undran
i mörkblå marknadstid

• Är det ännu större
  kakor vi behöver?

Minns råttorna på gårdarna
och bistra kollektiv
ett rivet hus är inte lätt att laga.

Det var annorlunda då
och det är annorlunda nu
men det är samma sol som stiger över Haga.

Det går ett spår mellan Komettorget och havet
om du tar dig upp på vagnen får du se
den långa vägen mellan Bergsjön och havet
kom och sätt dig här bredvid mig och följ med

jag tittar ut för det är skönt att slippa prata
en dam i ropet luktar rök och alkohol
En man på taket vid Galileis gata
han kämpar på med en portabel parabol

det bor en egensinnig önskan här i öster
en öde lekplats innan Kortedala torg
men barn på vagnen har så klara sköna röster
och damen hostar över hela Göteborg

vi är här och nu
bara jag och du
kom ihåg var vi kommer ifrån.

Här byggs det nytt och tätt, blir Bellevue det samma
med marknadshyror i en högteknologi
visst är det lättare att ringa till sin mamma
men mycket svårare att bara låta bli

en klant i centrum skakar mattor på balkongen
när vi blir stående för gående i spår
en tax i parken vill få plats i den här sången
så jag noterar den precis när vagnen går

mot Mariaplan och hipsterhögkvarteren
de dyra dropparna i påkostade skägg
En tant drar maten trappa upp och trappa ner men
lattefarsan tar en rast mot solvarm vägg

vi är här och nu
bara jag och du
kom ihåg var vi kommer ifrån.

De stora gårdarna och landshövdingehusen
ett minne blott när vi passerat Sannaplan
sen stiger inkomsten med flera hundra tusen
här bor de rikaste och friskaste i stan

det är lätt att tro att de är gladare än andra
i vita villorna med vimplar och garage
men öst och väst stöter så sällan på varandra
fast vi har samma spår och samma ekipage

en gång i tiden kom vi alla ifrån havet
snart ska vi ner i en och samma goda jord
vi är som ekrar i det stora stora navet
och det är nån som driver med oss
sanna mina ord

vi är här och nu
bara jag och du
kom ihåg var vi kommer ifrån.